Idag släpper Dagen-journalisten Carl-Henric Jaktlund sin nya bok Jesus gick vidare och kyrkan står kvar. Jag har (givetvis) inte hunnit läsa den än, men ska verkligen försöka göra det längre fram då den tar upp ett ämne som känns mycket angeläget, nämligen ungdomars massflykt från kyrkorna.
Alla som är uppväxta i frikyrkliga och karismatiska kretsar och som sedan stannat kvar i tron och kyrkan in i vuxen ålder har upplevt det; vänner som lämnar församlingen, brinnande ungdomar som tappar glöden, hängivenheten och kanske till och med tron fullt ut. Och än värre, alla förstår varför.
När jag var 16 år, åkte på missionsresor, knackade dörr, deltog i evangelisationsatsningar, spelade gitarr på gatorna, delade ut flygblad och på knagglig engelska improvisations- predikade på Speaker's Corner i Londons Hyde Park (jo, faktiskt), kunde jag bokstavligen talat inte förstå hur ungdomar, när de blev äldre, kunde ”svalna” eller ”falla av”. Jag förstod verkligen inte, och jag var 110% övertygad om att det aldrig skulle kunna hända mig själv. Det kristna livet var enkelt, evangeliet glasklart, Bibelns budskap otvetydigt och framtiden utstakad: jag skulle ”leva för Gud” och predika evangelium under resten av livet. Och jag var inte ensam; de flesta av mina vänner i kyrkan kände likadant (i alla fall sa de det).
Idag kan jag se resultatet; många av mina ungdomsvänner är kvar i tron och Församlingen (med stort F) men väldigt många har också lämnat. Fler än jag någonsin kunde har trott när jag var 16, och framförallt är några av de som lämnat de sista jag skulle ha trott det om. Och värst av allt; jag vet varför de har lämnat och förstår dem mycket väl, eftersom jag själv har fått brottas med samma frågor.
Någonstans efter gymnasium och några nådeår av tex bibelskola och lumpen sätter tvivelprocessen in: ”Hur vad det nu med allt det där ungdomsledarna predikade? Stämmer det verkligen? Varför fungerar det inte för mig? Varför känns inte allt som förut?” Tvivel och frågor infinner sig, och helt plötsligt känns de svar man fått serverade tidigare inte relevanta längre. Den riktiga krisen infinner sig ofta när man börjar studera, kanske på en annan ort än där man växte upp, och där man inte har några kristna vänner eller församling att gå till. Nya frågor uppstår, nya invändningar mot tron som inte går att avfärda med upplägg och smash från en predikostol. Fakta dyker upp som bekvämt undanhållits en under ungdomsåren i kyrkan. Och just när krisen är som värst är man oftast som mest utsatt och ensam: inga kristna vänner i närheten, ingen ungdomsgemenskap att gå till, ingen ledare eller pastor man just då känner förtroende för. Många tar sig aldrig igenom krisen och de som gör det (jag en av dem) har ändå fått omdefiniera sin tro i mycket, åter finna fotfäste och från grunden bygga upp mycket som raserats.
Frågan som Jaktlund ställer, om jag förstått det hela rätt, är om allt detta verkligen är nödvändigt, eller om det finns saker vi kan rätta till i ungdomsarbetet som gör det lättare för unga människor att ta sig in i vuxenvärlden med tron i behåll. Om han lyckats identifiera några sådana saker kan detta mycket väl visa sig vara en av de viktigaste böcker som skrivits på länge i svensk kristenhet.
12 Days of Christmas Quiz - Day 4
7 timmar sedan
25 kommentarer:
Boken verkar onekligen intressant...
Frågan är vilka slutsatser Jaktlund drar.
Min erfarenhet är att sammanhanget/kyrkan/församlingens förkunnelse är direkt avgörande för trons vara eller icke-vara med avseende på dess medlemmar...
Jag hoppas dock inte att Jaktlund förespråkar EC-modellen eller den sökarvänliga kyrkan som lösning på en världsligt törstande ung kristenhet..
Vilka andra alternativ finns mellan varm och kall; jo ljum!!
Ibland undrar man om inte de gamla Kalvinisterna hafr rätt i alla fall; att de frälstas skara är "ett stort litet antal" i förhållande till "massa damnata"...
Magnus
Viktig fråga; bra att du också tar upp den.
På sätt och vis kan jag tycka att det är något befriande med att föreningskristendomen är på utdöende. Det var något karikatyraktigt över den. Om boken innehåller en räddningsplan för kristet föreningsliv så kommer den alltså inte att egga mig särskilt mycket.
Trots allt finns anledning till viss optimism. Jesus har ju faktiskt lovat att vara med oss alla dagar intill tidens slut. Låt oss ha blicken på Honom - trons upphovsman och fullkomnare!
Du sätter fingret på vad det handlar om. Jag känner igen mig i det du beskriver. Problemet för mig och många jag träffat är att även om du hittar en ny församling så är det ingen som förstår den kris man genomgår. Det speglas inte på något sätt i undervisningen. Jag tror fortfarande men känner mig inte hemma någonstans. Att gå till en kyrka där allt bara känns ytligt och egentligen aldrig vågar närma sig de inre delarna av en människa känns meningslöst. Jag tror men saknar verklig kristen gemenskap.
Problemet är kanske att den kristna tro man ger ungdomarna är för ytlig och naiv. Inget som håller för den bistra verkligheten när man lämnar den trygga ungdomsgruppen i kyrkan och hamnar på arbetsgolvet eller högre studier. Lite ifrågasättande och fördjupning av det man tror är nödvändigt. Kyrkorna är allt för ofta en "skyddad verkstad". Många "härliga möten" tror jag inte är någon stabil grund att stå på.
"F.d frikyrkoungdom"
Jag vill bara rekommendera Kristen på nytt sätt av Brian McLaren som handlar om detta, brytningen mellan verklighet och subkultur. Den har hjälpt mig mycket: http://bit.ly/4pJiIK Allt gott! //Emil
Johan S skriver:
"Om boken innehåller en räddningsplan för kristet föreningsliv så kommer den alltså inte att egga mig särskilt mycket.".
Du har en poäng i att detta projekt är dödsdömt.
David,
First of all, I would love to hear you preach at London’s Hyde Park now, since your English is, "utterly" fantastic!
In my opinion, the "tvivelprocessen” you speak of is a natural and healthy part of growing into the fullness of Christ. It is difficult at times and can be emotionally draining, but the end result can be strength and stability. Unfortunately, it can also be the opposite. During these seasons of questioning and examining we find out what our faith is built on. If it is just built on an emotional experience it must be challenged for it will never endure the storms of life. If it is only built on what other people have said then it is a second hand faith, not a firsthand revelation.
While in Bible School, only two years after my “salvation experience”, an instructor challenged me. I approached her in my immaturity after a class on divine healing and confidently said, “I have heard all of this before!” My pride set me up for her response, which was, “Pray that God will shake all of your foundations and rebuild them.” I took her advice. Now, I am glad I did.
Fear not the hard questions of life! Enjoy them! Jump in their midst, let them challenge you, and challenge them back! If something in us begins to shake while under pressure, there is a great possibility it needs to be either replaced or reinforced. Delve in, welcome faith shaking questions, take a Bible, ask the Holy Spirit for help, and don’t give up until He answers your questions.
If what we believe can’t stand under intense criticism, is it worth standing on at all?
Tack för länkningen och dina intressanta tankar in i detta, David. Delar väldigt mycket av din analys, ska bli spännande att höra vad du tycker om boken ä du läst.
Tack också till er anonyma som skrivit här, jag hoppas boken få vara till hjälp för er resa.
Johan S: Kristet föreningsliv är jag ingen stor anhängare av, skriver inget om det. Däremot är jag en gigantisk anhängare av församlingen.
/Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund skriver: "Kristet föreningsliv är jag ingen stor anhängare av, skriver inget om det. Däremot är jag en gigantisk anhängare av församlingen."
När du skriver så, vad menar du är skillnaden? Den frikyrkliga församlingen är väl inte mycket annat än föreningskristendom. Vad i sådana fall skiljer föreningskristendomen från det du menar församling?
Haggaj: Låt oss läsa boken. Det är ganska orättvist att recensera den oläst, eller hur!
Tack för det Johan S, det känns onekligen mer logiskt. Jag förstod din farhåga, men min bedömning är att boken inte är "en räddningsplanka för kristet föreningsliv". Min drivkraft är något helt annat: att unga ska kunna bli vuxna med tron i behåll, och då är församlingslivet centralt.
Men som sagt, den som läser lär se. Utifrån det som faktiskt står där i diskuterar jag gärna sen, det känns mer naturligt än att debattera det som befaras vara ärendet men som jag (som läst boken...) menar inte är det.
/Carl-Henric Jaktlund
Tack för alla kommentarer. Känns som ett mycket angeläget ämne du tar upp, Carl-Henric; hoppas boken blir läst, recenserad och diskuterad mycket.
Oavsett vad man tycker om just dina slutsatser är ju detta ett ämne som borde engagera alla kristna; hur kan vi tala om att nå ut med evangeliet till okristna, när vi uppenbarligen har problem med att trovärdigt presentera det för våra egna barn?
David: Just det. Jag tror naturligtvis att mina slutsatser och tankar kan vara till hjälp och nytta, annars hade jag kunnat låta bli att skriva. Men jag är inte så naiv att jag tror att det är de enda tankarna, förstås.
En sak är säker: problematiken måste synliggöras och diskuteras, för den är frustrerande. Kan boken hjälpa till med det vore jag glad.
/Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric: Det ska bli väldigt spännande att läsa boken. Gissar att igenkänningsfaktorn är ganska hög (liksom jag kan spegla mig i Davids berättelse här ovan).
Om boken kan skapa en diskussion så är det i sig väldigt viktigt.
Jag håller med mycket av vad "F.d frikyrkoungdom" skriver.
Min ungdomstid präglades mycket av helgelseundervisning och bibelstudium men dom svåra frågorna dom bemöttes aldrig utan svaren kom färdigförpackade.
Ibland önskar jag att jag sluppit växa upp i frikyrkan och att jag konfronterats med livet tidigare.
Många här växer upp inom kyrkan, går på kristen skola och gymnasium och sedan så jobbar man på ett jobb där 90% är kristna.
Det blir mer än kulturell kristendom än levande iaf upplever jag det så.
Mina frågor blev aldrig besvarade när jag var ung och det var oftare yta än djup vilket är sorgligt men sant.
Det var omvändelse och helgelse men vart och varför och hur. Det gavs det inga svar på.
/fd Livetsordare
Jag tror att C-H Jaktlund lyfter fram frågeställningar som är väldigt relevanta inom dagens frikyklighet. Förvisso har jag inte läst boken ännu och kan därför inte säga vad jag tycker om bokens innehåll.
Själv har jag min bakgrund inom trosrörelsen och var en av många som hade svaren på det mesta. livet var enkelt och okomplicerat och någon närmare reflektion över varför jag trodde som jag gjorde behövdes inte.
Så länge man var "mitt i församlingen" så kunde man ytligt gå på utan att stanna upp och reflektera över sin egen tro.
Sedan hälsar verkligheten på och man tvingas att börja tänka för egen maskin och då börjar krisen på allvar. Man inser att man varit extremt dömande och hård i sin iver som mer grundade sig på vad pastorn sa än vad det egna hjärtat sa.
Plötsligt känner man ett enormt behov av att få ställa sig vid sidan om och ifrågasätta ALLT! Snabbt inser man att man gör bäst i att lägga locket på då varje form av uttryckt tvivel eller kritik direkt uppfattas som ett svek mot det egna sammanhnaget. Så till slut sitter man där mer eller mindre själv med sina frågor.
Min troskris mynnade ut i att jag sökte mig till andra källor där svaren var mindre definitiva och acceptansen större för den frågande/tvivlande människan. På ett sätt var det som att få en "andlig hjärnblödning" av den allvarligare sorten. Man får börja om från ruta ett igen. Att andligt sett lära sig gå och prata blir en utmaning men för varje stapplande ord och steg så känner man i allt en tacksamhet till en Gud som tålmodigt står vid ens sida.
Jag vet att det finns många personer med liknande erfarenheter som min egen och just därför tror jag att en bok som den C-H Jaktlund just nu skrivit kommer att öppna upp viktiga diskussioner runt om i församlingarna i Sverige.
C-J
Hej David! Tack för ett utmärkt inlägg. Jag har inte läst alla kommentarerna. Jag har länge funderat över och sörjt över varför många av mina vänner idag har lidit skeppsbrott i tron. Vi har hört samma undervisning, gått på samma skola, haft samma kompisar etc etc. Nu när jag själv är förälder funderar jag över vad det är som gör skillnaden mellan bestående frukt och frukt som inte består... En sak som jag stött på hos mina kompisar som lämnat församlingen och tron är en besvikelse över att vad ungdomsledarna sa senare inte visade sig stämma. "Eftersom ledarna hade fel i något är allt fel."
En tanke som inte kan släppa mig är att jag tror att man som tonåring köper det ledarna säger (för att man har förtroende för dem) utan att göra ställningstagandet till sitt eget. Man tror på det, men bara utifrån att någon annan tror på det. Om ungdomsledaren sedan ändrar sig blir man förvirrad och vet inte vad man ska tro på. Man går tillbaka till vem som sade vad och skyller på dem om det inte stämde, istället för att ta eget ansvar för vad man har valt att tro på. Processen att ta till sig vad ungdomsledarna säger kan inte stanna vid försanthållande eller att man tror på det för att han eller hon sagt det. Man måste tro på det för sin egen skull - för att jag själv tror! I mina ögon handlar det alltså om att ta eget ansvar för vad man valt att tro på. Och om det alltså visar sig att det man valt att tro på inte är förenligt med sanningen, "verkligheten", skyller jag inte på någon annan, utan ändrar sonika på MIG.
Det är viktigt att poängtera att ungdomsledare, pastorer och andra som har med unga att göra har ett stort ansvar för vad de säger och hur de säger det. Men tyvärr är de inte perfekta. Och förhoppningsvis mognar även de och omvärderar vad de tidigare trott på. Vi växer alla i tron.
Någonstans i tonåren skapar man sig en egen tro, man lever inte längre på föräldrarnas tro. Det innebär också ett ansvar.
Hur ska jag förklara... Om jag väljer att tro att katolocismen är från djävulen för att någon jag litar på sagt det, måste jag ta ansvaret för att JAG väljer att tro så. OM den tron senare ändrar sig eller om den personen senare ändrar sig är det upp till mig att ta ansvar för MIN tro. Håller den fortfarande, eller behöver JAG ändra på MIG? Nehej, jag tror inte på det längre. Och då faller inte hela min tro, och inte heller mitt förtroende för den personen som ändrade sig. För jag kan också ändra på mig. Du och jag är ansvariga för vår egen tro.
Jag hoppas att jag kan förmedla en trygghet i tron och ett andligt självförtroende till mina barn - att jag vet varför jag tror på det här. Då tar jag också ansvar för min egen tro.
Förstår diskussionen mer än väl, men saknar den mest vettigaste analysen!
Det spekuleras kring ungdomspastorer, för enkla svar, inga svar osv.
Men pudelns kärna torde dock vara att alla de som lämnade säkerligen ensamma legat ner på sina knän och bett Gud om ledning och svar!
Om detta svar sedan totalt uteblev hade nog ingen församling eller ungdomspastor kunnat göra någon större skillnad.
Säger MS med personlig erfarenhet
Hej Frida
Det finns mycket i det du säger men ändå kan man fråga sig vilken ledarskaps syn som är i det sammanhang du kommer ifrån. Skall man se det som att det ledarna säger är direkt från Gud?
Uppmuntrades du att själv testa tron på något sätt?
Framgick det tydligt i undervisningen?
Jag tror det handlar lite om att leva i en skyddad verkstad där man är lite rädd för världen utanför och leva i sin lilla bubbla.
Då blir de nog så att man köper det ledarna säger och föräldrarna säger.
Alla har ju som sagt inte med sig tron hemifrån heller då blir det att man sätter större tro till det pastorn säger. Och om pastorn dessutom har väldigt hög status som andlig gigant och hjälte.
Tja de e som bäddat för problem.
Mikael: det finns ytterligare en möjlighet. Nämligen att Gud faktiskt talade till några av dem, och att de lydigt lämnade sin församling för att gå med i något annat.
Hej David som ställde frågor till min kommentar. Ja, jag upplever att flera av ledarna i mitt sammanhang - Livets Ord - uppmuntrade mig att ställa frågor och att ta ställning för vad jag själv trodde på. Det fanns och kanske finns de som inte hade samma approach utan såg sig själva som allvisa ledare som ville hjälpa tonåringarna att tro på rätt sätt, utan att ifrågasätta eller kritisera. Rädslan för kritik är signifikant hos dessa jag tänker på. Dessa osäkra människor finns överallt. I alla sammanhang. Man är rädd för det som är annorlunda.
När du skriver om föräldrarna tänker jag på mina egna som uppmuntrade mig till att tänka själv och fatta egna beslut. Det blev en sund kombination till sällskapsregler (som jag glatt anslöt mig till) och annat.
Ungdomsledares och föräldrars ansvar är enormt, men jag tycker ändå att det inte kan frånta mig mitt ansvar som personligt troende från att ta ansvar och konsekvenserna för det jag själv väljer att tro på. Ansvaret ökar med ålder och mognad.
Kanske talas det för lite om det? Att själv ta ansvar för vad du väljer att tro på?
Jag tror att barn och tonåringar behöver ett visst mått av skyddad verkstad. Och med det menar jag möjligheten att få utvecklas i sin tro utan att behöva bli ifrågasatt och kritiserad av andra. Som ett växthus. Tids nog sätts alla plantor ut i jorden - hur mycket de har fått breda ut sina EGNA rötter avgör för hur de klarar sig i vildmarken. Annars tror jag de flesta tänker på en skyddad verkstad som något negativt - att man inte möter omvärlden och blir någon enfaldig sekterist som inte vet nåt om verkligheten.
Du skriver att man köper det föräldrarna eller ledarna säger. Ja, så klart man gör. Det gjorde jag med. Men det behöver ju inte bli ett problem om man också inser att jag måste ta ansvar för det jag köper.
Jag är inte med i LO idag. Har inte varit det sedan 1998. Men jag välsignar dem - alla visa och ovisa ledare - av hela mitt hjärta. Det finns en hel del jag har omvärderat och uppdaterat. Det innebär inte att min tacksamhet är väldigt stor över åren i Uppsala. De är inte fullkomliga, inte jag heller.
Det tragiska är när man lämnar sin tro på Gud pga av besvikelse över vad ungdomsledare eller pastorer sagt eller inte sagt. Det är väldigt sorgligt. Allt som kan få oss i kyrkan att bli bättre på att få "få bestående frukt" - att de unga får fostras i en tro samtidigt som det tillåts att ifrågasätta och vända ut och in på begreppen. Då får man trygga troende som inte faller om det blåser...
Jag vill inte förenkla eller förringa vad många kan ha upplevt och faktiskt mår dåligt över. Det här är tankar som jag brottas med som förälder. Snart står jag där själv med tonåringar. och jag vill göra allt som står i min makt att hjälpa dem att bli trygga i en tro på Gud.
Självklart menar jag: Det innebär inte att min tacksamhet INTE är väldigt stor...
Två negationer - krångliga saker.
Jag gick också på Livets Ords Gymnasium och jag har en helt annorlunda uppfattning än du. Det var en mycket sekteristisk skola där man prioriterade lydnad i kontrast mot att hitta en egen identitet.
Att använda skoluniform och pränta in tanken att man som kristen skola i praktiken skulle ligga på högre medelbetyg än dom andra skolorna skapade ett felaktigt ok på ungdomar att anstränga sig mer än vad som är nyttigt i den åldern.
Det fanns inget bra socialt nätverk för elever som mådde dåligt och dom råd man fick var i många fall ganska värdelösa och ledde i mitt fall till att min situation förvärrades istället.
Ledarna var personer som högaktades och på många sätt sattes närmare Gud än vad vi elever var. Av rädsla för att bli kritiserad så höll man tyst om vad man tyckte och tänkte om saker och ting.
Det personliga ansvaret är viktigt men även friheten att välja bort felaktigt ansvar.
Jag är glad för din skull att du kan se tillbaka med glädje och tacksamhet.
Själv så har jag förlåtit men samtidigt förstått vad som kan hända i en stark tankemanipulerad/kontrollerad omgivning.
I kontakt med andra fd elever så har jag fått liknande signaler. I och för sig så hoppas jag och tror att Livets ord har lärt sig någonting genom åren.
Att den gymnasieskola som finns idag inte är samma som jag gick i en gång.
För övrigt så håller jag med allting om det personliga ansvaret även om man måste ta det såhär i efterhand. Min skolgång har inte inneburit att jag lämnat Gud utan snarare tvärtom. Jag har bytt sammanhang och formulerat om min tro och den är stabil.
Frid :)
Tack för era kommentarer! För att inga missförstånd ska uppstå vill jag bara påpeka att "David" som kommenterar ovan inte är jag. Jag skriver alltid under med för-och efternamn eller åtminstone med "David N"-
Ska inte gå in i debatten om LO, (som sådana här bloggposter av ngn anledning alltid mynnar ut i) men vi har alla olika erfarenheter och upplevelser att bearbeta. Själv har jag nästan bara positiva minnen från mina år på LOKG och i LO:s ungdomsarbete, men jag respekterar att andra har andra upplevelser.
Det är just det faktum att vi alla är olika och uppfattar saker på olika sätt som manar till eftertanke runt hur vi bemöter människor. Vad som kan upplevas som hjälpsamt och omtänksamt av någon kan kanske upplevas som ett påhopp av någon annan.
Såå skönt att läsa just dom här raderna, nästan befriande skulle jag vilja påstå.
Nej, allt var inte riktigt fullt så enkelt som man trodde att det var när man började ta sin första staplande steg i tron.
Istället har vi ofta överröstts av enkla lösningar allt från 7 punkter hur du får ett rikare böneliv osv..
Vem är vi att ifrågasätta Gud säger någon. Men om nu inte Gud tål att ifrågasättas? Vad tål han i så fall?
Personligen både jag vill och hoppas att jag kommer igenom den s.k krisen i mitt liv, men det kommer att ta tid.
Skicka en kommentar