Zoltan, som skriver på den spännande katolska bloggen Alltid yrvaken, har producerat några inlägg där han argumenterar emot den protestantiska utgångspunkten för skrifttolkning, sola Scriptura (Skriften allena). Hittills har det blivit tre inlägg (här, här och här) och ett till är på väg.
De som följer min blogg blir nog inte förvånade när jag säger att jag inte håller med om alla hans slutsatser, men han tar upp en del saker som tål att tänka på, inte minst för oss protestanter. Under alla omständigheter ger de en utmärkt inblick i hur en katolik ser på dessa frågor.
Jag varken orkar eller har tid med att gå i ett längre svaromål mot dessa inlägg just nu (jag har ju bloggpaus, som ni vet – ja, jag vet, jag är patetisk :)), men min främsta invändning är nog att det egentligen inte är sola Scriptura som Zoltan mest argumenterar emot, utan en modern, extrem variant av denna doktrin som brukar kallas solo Scriptura.
Det finns en utmärkt artikel av Keith A. Mathison, faktiskt tillgänglig på nätet, som reder ut skillnaden mellan dessa båda begrepp. De magisteriala reformatorerna förnekade varken traditionens eller kyrkans roll i skrifttolkningen, och de uppfann ingen ny idé med sitt begrepp sola Scriptura. Snarare gick de in i en debatt som förts länge under medeltiden om relationen mellan skrift och tradition, och den syn de förde fram är mycket lik den som var förhärskande under kyrkans första 3-4 århundraden. Skriften är den enda källan till uppenbarelse, men den tolkas i och genom församlingen och i enlighet med regula fidei. Den relativt nya lära som brukar kallas solo Scriptura, menar att Bibeln kan och bör tolkas av alla kristna individuellt utan någon hänsyn till tradition eller resten av Kristi kropp. Sådana tankar hade varit helt främmande för både Kalvin, Luther och deras tidiga efterföljare.
Jag tror de magisteriala reformatorerna hade rätt i sin förståelse av sola Scriptura, för deras är den enda tradition som verkligen förankrar gudsuppenbarelsen och auktoriteten i Skrifterna. I den katolska traditionen ligger den slutliga auktoriteten hos kyrkan och hos anhängare av solo Scriptura-läran hamnar auktoriteten hos individen.
Mot katolicismens traditionslära kan vi citera John Wesley, grundare av den metodistiska väckelsen:
'In all cases, the Church is to be judged by the Scripture, not the Scripture by the Church.’(1)
Mot solo Scriptura lämpar sig ett citat från Charles Hodge, inflytelserik reformert 1800-talsteolog:
‘Protestants admit that as there has been an uninterrupted tradition of truth from the protevangelium to the close of the Apocalypse, so there has been a stream of traditionary teaching flowing through the Christian Church from the day of Pentecost to the present time. This tradition is so far a rule of faith that nothing contrary to it can be true. Christians do not stand isolated, each holding his own creed. They constitute one body, having one common creed. Rejecting that creed, or any of its parts, is the rejection of the fellowship of Christians, incompatible with the communion of saints, or membership in the body of Christ. In other words, Protestants admit that there is a common faith of the Church, which no man is at liberty to reject, and which no man can reject and be a Christian.’ (2)
1. ”Popery Calmly Considered” (1779) i The works of the Rev. John Wesley, vol. XV, p. 180, London (1812).
2. Systematic Theology, vol. 1, pp. 113-114.
Postdoc Research Fellowship Proposal – Need Help
5 timmar sedan
12 kommentarer:
Hej David!
Kul att du är tillbaka.
Intressant inlägg. Man kan konstatera att om det är detta som är sola scriptura, så borde inte sola scriptura i sig utgöra en stötesten i ekumeniska sammanhang.
Samtidigt får jag intrycket att du säger emot dig själv när du skriver: ”Jag tror de magisteriala reformatorerna hade rätt i sin förståelse av sola Scriptura, för deras är den enda tradition som verkligen förankrar gudsuppenbarelsen och auktoriteten i Skrifterna. I den katolska traditionen ligger den slutliga auktoriteten hos kyrkan och hos anhängare av solo Scriptura-läran hamnar auktoriteten hos individen.” I resten av ditt resonemang framhåller du ju betydelsen av regula fidei för reformatorernas förståelsen av Skriften, och så långt är nog både romerska katoliker och vi ortodoxa med. Det som skiljer ut reformatorernas ståndpunkt blir i så fall övertygelsen om att regula fidei kan separeras från den övriga kyrkliga traditionen.
I ortodoxa (och väl även i romersk-katolska) sammanhang framhåller man ju gärna, med stöd av apostelns ord om ”sanningens pelare och grundval”, att det är kyrkan som utgör själva trosregeln. Jag är inte själv särskilt inläst på reformationen men tycker att det skulle vara intressant att få veta lite mer om hur reformatorerna kommer fram till en regula fidei samtidigt som man förkastar det mesta av kyrkans (dvs. församlingen genom tid och rum) auktoritet. Kan man ens definiera begreppet utan att ta med kyrkan och traditionen?
Hej Johannes!
Skillnaden på reformatorernas och RKK:s (och ortodoxa kyrkans?) syn på traditionen är inte huruvida traditionen bär någon auktoritet eller inte (båda parter är ense om detta), utan den ligger snarare i synen på förhållandet mellan skrift och tradition.
För RKK är både skrift och tradition bärare av gudsuppenbarelse, och därför kan dogmer skapas ur båda dessa källor (det finns ju ett flertal katolska dogmer som inte ens gör anspråk på att ha något stöd i Skriften).
För reformatorerna är endast skriften bärare av gudsuppenbarelsen, och därför den enda källa som teologi i slutändan kan skapas ur. Däremot behöver skriften tolkas, och i tolkningen av skriften bär både kyrka och tradition auktoritet.
En lära som solo Scriptura, som inte tillerkänner traditionen någon auktoritet alls, sågar av den gren den sitter på, eftersom kanon, vilken påstås vara den enda auktoriteten, självt är en produkt av traditionen. Att helt skilja skrift från tradition är därför en omöjlig operation. Däremot kan man mycket väl hävda att skrift är överordnad traditionen, och att traditionen alltid måste ställas ansvarig inför gudsordet. Kyrkan har alltså inte rätt att dra iväg och skapa vilka dogmer som helst, enligt sola Scriptura-synen.
Jag rekommenderar verkligen artikeln som jag länkar till i inlägget, för den redogör väldigt tydligt för skillnaderna mellan den katolska positionen, sola Scriptura och solo Scriptura, och ger även ett försvar för den klassiska sola Scriptura-doktrinen.
David,
Först allra främst: grattis till tillökningen! Ett mirakel, och en omdaning av dygnsrytmen?
För det andra: att minska bloggandet är verkligen svårt. Jag försöker åxå...
Sist och minst: jag måste börja med att erkänna att jag inte riktigt begriper Sola Scriptura. Till mitt första inlägg skrev "Kaplansgården" en kommentar, som nyanserade min bild.
Jag förstår nu bätttre, jämfört med då jag skrev inläggen, att det kanske är främst Skriftens ställning i förhållande till andra auktoriteter som kan diskuteras?
Ifall man saknar andra auktoriteter, ja då finns ju endast Skriften. Och då behöver frågan inte diskuteras, något problem finns inte.
Att Skriften kräver kunskap för att tolkas verkar de flesta hålla med om.
Solo Scriptura verkar vara en marginell företeelse, dock en högljudd sådan.
Min slutsats efter alla inlägg är:
Att diskutera Sola Scriptura är endast relevant då annan auktoritet verkar parallellt, som i katolska kyrkan.
Men, inom katolska kyrkan har vi en etablerad ordning mellan olika auktoriteter, så där är upplever jag inte något problem alls. Och i protestantiska rörelser finns ju oftast ingen övergripande auktoritet, och därmed heller inget större problem. Eller?
Det är oftast i mötet protestantism/katoliker som detta tas upp.
Då undrar jag: är det meningsfullt att diskutera Sola Scriptura i ett sådant perspektiv, exempelvis på det sätt jag gjort? Jag tror att diskussionen är konstlad. Sola Scriptura fungerar i sin egen miljö, och bara där.
Hursomhelst, så är det delvis detta jag lärt mig under inläggens gång...
Tack Zoltan, jo det blir lite mindre med sömn nu, men annars går det rätt bra. :-)
Jag tror definitivt att det är meningsfullt att diskutera dessa frågor, kanske inte så mycket för att övertyga varandra som för att förstå. Många protestanter (säkert inklusive mig själv till viss del) bär på en karikatyrbild av katolikers inställning till skrift och tradition, på samma sätt som katoliker ibland kan tendera att jämföra sin inställning med de mest extrema exemplen från protestantisk teologi. Och det finns ju ekännerligen en del snurriga inställningar att välja från inom protestantisk idétradition.
Det är tex bara i sammanhang med en extremt individualistisk inställning till Skriften som kristna ledare kan börja spekulera i om ”Kristi Brud” i Bibeln refererar till en enskild person, och där en av ledarna till och med (enligt egen utsaga) började ”pröva” (hur, vet jag inte riktigt) om det möjligen var hon. Ett mycket extremt exempel, naturligtvis, som knappast är representativt vare sig för karismatisk kristendom eller protestantisk sådan i allmänhet, men man kan inte blunda för att det endast är i en speciell idétradition som sådana tankar kan växa fram.
Jag tror att det absolut viktigaste att komma ihåg är att Bibeln är gudsfolkets bok. Den gavs till Kristi kropp, och det är i och genom kroppen som den ska läsas och tolkas. Det är inte ”Jesus och jag”. Det är ”Jesus, jag och alla de heliga”.
Samtidigt, och här går väl mina åsikter emot RKK:s inställning, menar jag att Bibeln också gavs som ett korrektiv till församlingen. Kyrkan är inte bärare av den gudomliga uppenbarelsen, utan förvaltare av den, genom att den förvaltar Guds Ord. Uppenbarelsen har blivit given, kanon (som ju faktiskt betyder rättesnöre) är stängd, och det är detta vi har att arbeta med. Det handlar om förståelsen av att det i praktiken är omöjligt att skapa två parallella linjer. Om linjerna dras ut tillräckligt långt (i tid eller rum) så kommer de att börja avvika från varandra, och om man vill att de alltjämt ska löpa sida vid sida i en rak linje behöver man vara på det klara över vilken av linjerna (skrift eller tradition) som ska utgöra rättesnöret. Annars får vi tillslut linjer som går i s-kurvor :-)
Tack för svaret, David.
Jag förstår nu lite bättre hur du menar. Fast jag är inte säker på att jag blir så mycket klokare på vad som var reformatorernas inställning. Om jag förstår dig rätt menar man ju å ena sidan att Skriften alltid är överordnad traditionen och fungerar som ett korrektiv, samtidigt som traditionen är normerande för hur Skriften ska tolkas. Inte med den bästa vilja i världen kan jag få detta att bli något annat än ett cirkelresonemang.
Ortodoxa exegeter (bland oss i västerlandet är väl George Florovsky den mest kände) brukar framhålla problemen med gängse västkyrkliga uppdelningen av skrift och tradition som separata enheter. Kyrkan står inte på två ben, utan skrift och tradition är i själva verket ett och samma ben. Man bör därför tala om skriften i traditionen snarare än att låtsas som om skrift och tradition är auktoriteter var för sig.
Skriften i sig är ju bevisligen en produkt av traditionen, och traditionen är också normerande för kyrkans förståelse av skriften. Visst är Skriften Guds ord, men Anden gavs åt Kyrkan och verkar genom hela den heliga traditionen. Jag gissar att du som protestant inte oreserverat skriver under på detta, men jag har personligen väldigt svårt att finna någon annan ståndpunkt intellektuellt hållbar. Inte bara de enskilda bibelböckerna i sig utan också hela den kyrkliga kanonprocessen och tolkningsprocessen är gudomligt inspirerade.
Genom att betona Skriftens ställning som en del av traditionen slipper man också problemet med de två linjerna som du pekade på i ditt svar till Zoltan. Jag menar nu inte att dra i gång någon ny stor debatt, men det skulle vara intressant att höra dina tankar om ovanstående.
Älskade bröder (och systrar) i Kristus, det är värmande att se denna diskussion med kristenhetens olika nyanser, Västkyrkan, Östkyrkan och Frikyrkan!
Om Sola Scriptura.Jag öppnar med frågan om frälsningen i en bok? Nej, vi tror alla att den enda frälsningen finns i Kristus.
Vad har då Skriften för roll? För mig är den livlinan till ursprunget, till budskapet som Herren gav oss under sin vandring bland oss.
Men, frälsningen förmedlas oftast genom andra människor, och jag hoppas kunna vara en av dessa förmedlare av budskapet. Detta är min plikt som kristen.
För de flesta måste ordet ges liv, förklaras, förtydligas och främst spridas.
Och för mig är kyrkan och dess tradition den gemenskap som vägleder mig i att förstå Skriften på ett sätt som är i samklang med alla min kristna syskon genom tid och rum. Jag vill inte gå vilse på egen hand, jag vill inte lämna gemenskapen i tron att jag vet bättre. Skriften Allena räcker inte för mig, jag är beroende av fädrens erfarenheter.
På samma sätt förvaltas och utvecklas Skriftens förståelse hos olika lärosäten. Varför finns det annars teologiska utbildningar?
Skriften är en källa, men källan flödar bara om vi flyttar på de stenar av oförstånd som hindrar livets vatten att flöda ut i öknen och ge liv, ett evigt liv.
Vi verkar vara överrens om traditionens betydelse, av Skriftens centrala roll.
Men, då kanske frågan är ifall Gud givit oss ytterligare ord utöver Skriften? Tog profeterna slut med Johannes Döparen (inte Johannes ovan ;-)? Är Skriften komplett och stängd?
Har Gud tystnat?
Hur hanterar vi alla uppenbarelser, mirakel och tecken som fortsätter än idag - även de jag själv upplevt?
Hur uppenbarar sig Anden? Kan den verkligen inte finnas även hos alla de människor, nutida och forntida, som gett sina liv till Kristus?
Skriften Allena? Nej, Kristus Konungen lever och talar till oss i denna stund!
Är detta en hållbar förklaring till varför de historiska kyrkorna vågar presentera "nyheter", som exempelvis nya dogmer.
"Over and out"
Vänner, ja det är intressant att utbyta tankar med kristna från andra traditioner, och det är trevligt att kunna göra det i ett respektfullt tonläge, där vi erkänner varandra som bröder och systrar trots att vi har olika åsikter.
Johannes, du skriver:
”Om jag förstår dig rätt menar man ju å ena sidan att Skriften alltid är överordnad traditionen och fungerar som ett korrektiv, samtidigt som traditionen är normerande för hur Skriften ska tolkas. Inte med den bästa vilja i världen kan jag få detta att bli något annat än ett cirkelresonemang.”
Jag kan förstå att det kan verka som ett cirkelresonemang, men jag tycker nog ändå inte att det är det. Grundtanken bakom sola Scriptura är att den sanna tron, i enlighet med Jud 1:3, redan har blivit överlämnad en gång för alla. Judas skriver:
”Mina älskade, då jag nu med all iver har tagit mig för att skriva till eder om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödigt att i min skrivelse förmana eder att kämpa för den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga.”
Tron har alltså redan blivit överlämnad, och vår uppgift är att förvalta och kämpa för den. Den tidiga kristna kyrkan kämpade för tron, och när de gjorde det var de tvungna att förklara, förtydliga och tolka det som stod i skrifterna för sin omvärld. Men denna tolkning stod alltid i kontinuitet med skrifterna och den apostoliska undervisningen, och varje ny lära eller dogm förankrades direkt i skrifterna, inte i en tradition som var förankrad i en tradition som var förankrad i en dogm som eventuellt hade någon bas i skrifterna, vilket blev utvecklingen senare.
För att illustrera. Anta att skrifterna är A. Genom interaktion med A kommer kyrkan fram till att B stämmer eftersom det kan härledas ur A. Så långt är vi alla med, men härefter blir skillnaderna tydliga. När Sola Scriptura-anhängare ger sig på att formulera ännu en ny dogm anser de att man alltid måste gå tillbaka till A, och därför blir nästa dogm B2, dvs också den direkt förankrad i skrifterna. Den katolska traditionen däremot, menar att det räcker att förankra den nya dogmen i B, eftersom B är en dogm och därför har samma auktoritet som A. Resultatet blir därför inte B2 utan C. Och sedan blir det D, E , F, och när vi slutligen kommer till tex M och jämför denna dogm med A, så ser vi att något har hänt i processen. M har visserligen rent tekniskt en historisk relation till A, men överensstämmer inte längre riktigt, och det är tydligt att M aldrig kan läsas direkt ur A.
Det tydligaste exemplet vi har på detta i katolsk teologi är nog Maria-dogmerna. Jag vet att detta är ett känsligt ämne, och skriver därför med den största respekt för katolsk tro på detta område respekt och utan vilja såra någon. Men anledningen till att protestanter har så svårt för de senare mariadogmerna är ju just att de inte har någon direkt anknytning till Skriften.
Jag har (i motsats till vissa protestanter, som knappast kan ha tänkt igenom implikationerna av sitt ställningstagande riktigt) inga problem med att se Maria som Theotokos, eftersom detta är en direkt logisk konsekvens av att erkänna Jesus som Gud. Jesu gudomlighet är ett exempel på en dogm som Sola Scriptura-anhängare kan acceptera. Den är tydligt förankrad i skrifterna, men också en produkt av de tidiga kristnas interaktion och tolkning av dessa skrifter. Här ser vi skrift och tradition i samverkan på ett sunt sätt. Skriften är bärare av uppenbarelsen, och kyrkan är satt till att förvalta den. Tron på Jesus som Gud, tar avstamp i Skriften, förvaltas och traderas av den tidiga kristna församlingen och formuleras klarare och tydligare under resans gång, tills den slutligen finner fast form under 300-talet. Det är en dogm som bär stark förankring i Skriften och i tidig kristen tolkning av den. Traditionen är här normerande (i motsats till heretikernas tolkningar), men den tjänar endast som en katalysator och bevarare av sanningen snarare än som en källa till den.
Annat är det sig till exempel med tanken på Maria som en medfrälsare till Kristus (jag, vet, det är ingen dogm än, men riskerar ju att bli det :-)). Den är inte på något sätt förankrad i Skriften, och den bär ingen kontinuitet med den tidigaste kristna traditionen (Irenaeus eller Augustinus skulle knappast ha accepterat den). Därför menar jag att det här strikt sätt inte rör sig om tradition utan innovation. Tanken har inte traderats genom den kristna historien, utan uppfunnits någonstans på vägen. Och kyrkan har, enligt ett reformatoriskt sätt att se på saken, inte rätt att skapa sina egna sanningar, utan bara att förvalta de som anförtrotts den.
”Är Skriften komplett och stängd?”, frågar Zoltan. Ja, jag tror det (och ärligt talat trodde jag att RKK också gjorde det, men jag kanske hade fel där). Kanon är stängd, uppenbarelsen är given, tron är överlämnad åt de heliga och det är denna tro vi har att förvalta. Inget kan tas bort eller läggas till Skriften (jfr. Upp 22:19).
Däremot har Gud inte tystnat. Han talar fortfarande, men det redskap vi har för att avgöra om det är Gud som talar eller inte är Skriften. Det är därför den kallas kanon - dvs måttstock eller rättesnöre.
En protestantisk inställning till Skriften blir, oundvikligen, lite mer komplicerad än en katolsk eller ortodox, eftersom den aldrig låter oss slappna av och tro att vi besitter hela sanningen. Guds Ord måste alltid tillåtas konfrontera oss, och mana oss till förändring, reformation och omvändelse. Varje generation av kristna måste erövra skrifterna och göra tron till sin egen. Det händer inte genom att vi bara ta emot den färdigtuggade maten från tidigare generationer (även om detta är värdefullt) utan genom att våra hjärtan möts av Guds eget tilltal.
En syn som likställer traditionen med Skriften leder, menar jag, till en slapphet gentemot sanningsfrågan, eftersom sanningen, om man hårddrar det, definieras som det man redan tror på. Hur ska man då kunna motivera och ge skäl för de läror man tror på, eller ens kunna syna sina egna antaganden? Om man hugger ner resonemanget kan det ju sammanfattas så här:
- Att RKK har rätt i denna fråga är vår tro och övertygelse.
- Varför då?
- Därför att traditionen är auktoritativ.
Om traditionen sedan definieras som det RKK tror på så blir väl detta också ett klockrent cirkelresonemang? Man har då avskaffat tanken på ett korrektiv, eftersom sanningen per definition är det som man redan valt att tro på. Kyrkan kan därför, inte ens teoretiskt, hamna snett i en lärofråga. Det känns som (och enligt mig, bevisligen är) en svårframkomlig väg.
Den protestantiska traditionen kan tyckas mindre tydlig (eller mindre bekväm, om man så vill) än de äldre kyrkornas, eftersom den inte alltid kan leverera självklara svar i varje lärofråga. Vi är i ständig dialog med Skriften vår nedärvda tro, beredda att revidera det som vi fått om bakfoten. Men det intressanta är ju heller inte om något tydligt eller bekvämt, utan om det är sant.
Det här är inget uttömmande försvar för sola Scriptura (och säkert inte ett vattentätt sådant – jag är ingen expert på dessa frågor, och har inte studerat dem djupare) och det besvarar naturligtvis inte alla era frågor och invändningar. Det är dock det bästa jag kan leverera på kort tid just nu, och jag hoppas det i alla fall ger lite förståelse för hur jag tänker runt detta.
P.s. Johannes, även jag gillar Florovsky. Han skriver mycket som är tänkvärt...
Pro Christo et Veritate,
Salve David,
(Detta är försök 2 att lägga in kommentar)
Jag kommer försöka(!) ligga lite lågt denna påskvecka, men din sedvanligt lysande kommentar förtjänar ett svar i denna dialog.
Ja, Skriften är "stängd"! Men, jag syftade på hur vi förvaltar all det som vi getts av Herren efter Skriftens avslutande revidering år 419? Vi är nog alla överrens om Skriftens särställning.
En eloge till din underbara tanke om A-M dogmerna! Den får jag ta till mig och se hur katolska kyrkan kan tänkas ha svarat på... Snygg passning!
Jag vet inte ifall det framgått i mina inlägg att jag också stödjer att "Guds Ord måste alltid tillåtas konfrontera oss, och mana oss till förändring, reformation och omvändelse", men med tillägget att vi inte alltid behöver börja från grunden med detta, utan kan med fördel ta till oss andras analyser, och bygga vidare / ifrågasätta dessa. Alltså ett akademiskt arbetssätt; evolution, inte revolution! Att blint svälja "färdigtuggade" paket är absolut inte kyrkans avsikt, utan uppmuntrar oss istället att meditera över det som presenteras. Annars kan det aldrig bli en levande tro, en eld i våra hjärtan! Men, vår tradition avser inte heller att ideligen ifrågasätta kyrkan, utan att levandegöra tron, att bli ett med Honom! Häri tror jag vi ser en skillnad mellan oss: hur mycket vågar vi lita på andra ("auktoriteter"), och hur mycket måste vara egenvunnet? Notera att jag uteslutande talar om förståelse, inte om frälsning - "möta Guds tilltal"!
Kanske begår jag ett fel med att säga att katolska kyrkan inte äger hela sanningen. Det är nog lönlöst att diskutera hur mycket sanning som finns här å där. Sanningen är inte kvantifierbar...
Ett stort bekymmer med Sola Scriptura är just dess synliga effekter av det jag upplever som splittring. Mitt sista inlägg om Sola Scriptura är sedan länge färdigskrivet, men tar upp just problemet med myriaden av "sanningar". Kan verkligen alla ha rätt?
Jag hoppas mest att vi tillsammans kan komplettera förståelsen, kanske mindre av Sola Scriptura, och framöver mer av trons mysterium.
Ifall ingen annan papist hinner före, så återkommer jag till "auktoritetens cirkelresonemang" och mycket annat.
"Over and out"
Hej David!
Jag hittade till din blogg via Bengt Malmgrens blogg.
Jag tänkte här dela med mig av ett baptistiskt perspektiv på frågan om sola scriptura. Jag har hämtat texten från boken "The Baptist Identity: Four Fragile Freedoms" av Walter B Shurden.
I baptistisk tradition säger man att kristna står med en öppen bibel under Herren Jesus Kristus. 1600-talets baptister i England hävdade att Jesus var den ende Herren i deras liv. Jesus stod för dem i centrum av den bibliska uppenbarelsen. Baptistisk tradition ser därför Jesus Kristus som den yttersta auktoriteten och därmed den grundläggande sanning som man bygger sina liv och sina församlingar på.
När de första baptisterna använde sig av Martin Luthers uttryck sola scriptura var det för att de ville vara fria från alla andra religiösa auktoriteter. Baptisterna sade "Denne Herre och ingen annan!". Ingen påve, kung eller biskop kunde bli Herre istället för Kristus. Baptisterna sade också "Denna bok och ingen annan!". Med detta menade man att varken bekännelseskrifter eller uttalanden från kyrkomöten kunde överta Bibelns auktoritet. Motståndet mot sådana skrifter bygger på risken att göra bekännelsen till en norm och sedan tvinga fram lydnad under bekännelsen [något som skulle bli ett faktum under konventikelplakatets tid i Sverige!]. När en bekännelse ersätter Bibeln förlorar vi både Bibeln och friheten att närma oss Bibeln.
Baptismen lägger stor vikt vid varje människas rätt att själv läsa och förstå Bibeln, men denna rätt betyder inte att alla eller inga tolkningar är korrekta. Det betyder inte heller att Bibeln betyder allt eller inget. Förmånen att själv få tolka Bibeln innebär hårt arbete! Det finns några frågor som behöver ställas och besvaras: Vad betydde denna bibeltext i sin ursprungliga miljö? När och under vilka omständigheter skrevs texten? Vilka tankemönster var dominerande i författarens värld? För att förstå Bibeln måste man veta något om Bibelns historia och historien inom BIbeln samt ha kunskaper om goda principer för att tolka Bibeln idag.
Hälsningar
Allan
Zoltan och Allan, tack för era inlägg. De förtjänar bra och genomtänkta svar, varför jag inte kommer att bemöta dem alls just nu.
Man ska inte ta upp ett sådant här viktigt och intressant ämne om man sedan inte vill/har tid att diskutera det, jag vet, men så är ändå läget :-).
Andra är dock välkomna att fortsätta samtalet...
Dygnet har bara 24 timmar, och livet i den riktiga världen utanför bloggosfären är viktigare, särskilt då pyttebebisar och större propellrar också vill ha all uppmärksamhet. Jag har själv en energisk 2-åring hemma... pust!
Denna fråga har stötts och blötts i 500 år, så vi den klarar nog av att parkeras.
Andra tar säkert upp tråden - såg nyss att Ave Maris Stella vevade igång samma skiva igen från katolskt håll. Blir inte skivan repig snart?
Må Herren välsigna dig och alla större och mindre familjemedlemmar!
Tack, Zoltan, och detsamma till dig!
Skicka en kommentar