Detta inlägg är egentligen del av en diskussion som ni kan ta del av här. Jag valde att publicera det här istället dels pga att inlägget blev lite för långt för att fungera som en bloggkommentar, och dels för att förhoppningsvis fler personer än de som följt just denna kommentarstråd ska kunna få ut något av det.
Hej igen Lars,
Jag har nu läst igenom dina svar igen och hittar fortfarande ingen explicit respons på min fråga om kanon får ifrågasättas, men mellan raderna tror jag mig förstå att du motsätter dig det. Gott så, jag håller med. Samtidigt är det just detta som får mig att fundera: om vi nu ”definitivt” ska ”ifrågasätta allt som kyrkofäderna gjorde”, varför då inte även detta beslut?
Protestanter (och då särskilt radikal-protestanter) har alltid blivit nervösa när frågan om kanon förts på tal, och det av uppenbara skäl. Men jag tycker inte vi ska bli nervösa och vifta undan problematiken genom att hänvisa till ”tankefällor” utan istället tänka igenom frågan noggrant.
Din beskrivning av kanons tillkommelse bär tydliga spår av protestantiska romantiska idéer – att NT:s kanon mer eller mindre levererades från himlen i ett färdigt paket, där kyrkofäderna inte kunde annat än att bara stadfästa det som redan var uppenbart för alla. Du uttrycker dig naturligtvis inte så, men det måste ju ses som implikationen av ditt påstående att vi inte kan tala om kanon som något som tillhör kyrkofäderna. De arbetade ju efter ”självklara och givna riktlinjer”, enligt dig, och kunde därför i princip inte komma fram till något annat beslut än de gjorde. Men frågan är ju mycket mer komplex än så, och jag vägrar att tro att du som verkar vara så påläst inom dessa områden inte känner till det.
Ditt uttryck ”självklara och givna riktlinjer” är dessutom intressant i sig. Frågan måste nämligen ställas varför dessa riktlinjer i så fall var självklara och av vem de var givna. Och det är här relationen mellan församlingen och skrifterna blir viktig.
Det finns nu två diken man kan hamna i. Det ena representeras av allmänt kristendomsfientliga konspirationsteorier (som bl.a. återfinns i da Vinci-koden) vilka gör gällande att biskoparna under 300-talet utifrån hundratals evangelier och skrifter godtyckligt valde ut 27 st som passade deras social-politiska agenda och att de av dessa skapade en normativ kanon. Detta är naturligtvis rent nonsens som det knappt ens är värt mödan att bemöta.
Men den motsatta tanken, nämligen att det redan från början mer eller mindre varit uppenbart för alla vilka de kanoniska skrifterna var, är faktiskt minst lika ohistorisk. Den representeras av radikal-reformatoriska och anti-katolska element som naturligtvis inte tycker om tanken att kanons utformning grundar sig på kyrkliga beslut.
Samtidigt kan man inte blunda för att det faktiskt är så det ligger till, åtminstone när det gäller kanons slutgiltiga form. Att en kärna av brev och skrifter som allmänt hyste kanonisk status hos de kristna församlingarna uppstod tidigt råder det inga tvivel om – mot slutet av 200-talet kan vi se att så vitt skilda skribenter som Irenaeus, Tertullianus och Origines alla erkände en kanon som stort sett är densamma som den som senare (i väst) stadfästes av biskopskonciliet i Karthago år 397. Men bara i stort sett. Det rådde nämligen, ända in i slutet av kanoniseringsprocessen, delade uppfattningar om vissa skrifter, och dessa diskussioner avgjordes slutgiltigt vid kyrkomötets ratificering av kanon. Kanon växte således fram organiskt under kyrkans stridigheter och kamp för överlevnad; den föddes fram av Kristi kropp, men man kan inte bortse från det faktum att dess slutgiltiga form beslutades om vid ett kyrkomöte.
Frågan om varför just detta konciliebeslut inte kan ifrågasättas av protestanter när alla andra kan det är berättigad, tycker jag. Eller för att formulera frågan från min horisont: om detta beslut inte bör ifrågasättas, finns det då annat som den tidiga kyrkan beslutade om som är av så grundläggande karaktär för kristen tro att det inte heller bör ifrågasättas (jag tänker naturligtvis på de urkyrkliga trosbekännelserna)?
Kanoniseringsprocessen kan grovt delas in i fem steg – komposition, ihopsamlande, användning i församlingarna, utväljande och stadfästande. I de fyra sista stegen är församlingens engagemang och dialog med sina skrifter avgörande för kanons utformning. Olika församlingar började samla ihop skrifter vilka, utöver de som var adresserade till just deras församling, regelbundet lästes under sammankomsterna. Så småningom uppstod små kollektioner, varav en korpus av Pauli brev troligen var en av de första. Samtidigt var man noga med vilka skrifter man valde att börja använda - en fråga som ofta avgjordes av vilket budskap skrifterna förmedlade. Gnostiska skrifter sorterades generellt sett bort, eftersom de inte stämde överens med den tro som traderats genom det andliga ledarskapet. Stadfästandet, eller ratifikationen, är det sista steget i denna långa process, där kanons slutgiltiga form beslutades om en gång för alla.
Under hela processen ser vi dock en dialog mellan församling, ledarskap och skrifter. Kanon uppkommer genom kyrkans bearbetning och erkännande. Som kristen tror jag att den helige Ande var verksam i denna process. På samma sätt som jag tror att den helige Ande var verksam under den första tiden när det gäller den kristna trons utformning. Samma kyrka som gav oss kanon, gav oss också de urkristna trosbekännelserna som utformats efter en lång kamp mot olika heretiska och falska läror. Jag tror att den helige Ande under denna tid vakade över evangeliets sanning lika mycket som han samtidigt vakade över sitt Ord i kanoniseringsprocessen. Vilket för mig blir tydligt, då jag menar att de fornkyrkliga trosbekännelserna till sin kärna stämmer överrens med den uppenbarelse om Gud och hans Messias som vi finner i NT. Traditionen och trosbekännelserna har för mig inte samma ställning som Skriften, men det är ju så att vissa sanningar inte syns lika tydligt innan de ställts mot sin motsats. Det var detta som skedde under kyrkans första tid. Evangeliet attackerades av villfarelser från alla håll och kanter. Trosbekännelserna formades och mejslades ut i denna "krigskontext" och utgör därför, menar jag, ett ovärderligt hjälpmedel för oss att tolka Skriften på ett sätt som hjälper oss att inte falla i någon av de fällor som den tidiga församlingen försökte undvika.
Förövrigt är jag medveten om att min egen teologiska position kring detta är svårare att försvara än extremistpositionerna. Radikala teorier har ju alltid den fördelen att de ofta kan göras helt eller nästan helt konsekventa. Antingen accepterar vi Katolska Kyrkans lära fullt ut och ser varje ifrågasättande av den Heliga Stolens beslut genom historien som ett angrepp på Gud själv eller så förkastar vi allt i kristendomens historia, och bygger vår egen hemsnickrade tro från ”grunden” utan inflytande från falska påvar och prelater. Enkelt, tydligt och konsekvent. Själv har jag dock svårt att se den kristna kyrkans historia i så svartvita färger.
Jag ser de tidiga kristna trosbekännelserna som lyktor och vägvisare för hur Skriften tolkades av Guds unga församling, och det tycker jag är mycket dyrbart. Att jag samtidigt inte kan hålla med om allt som beslutats av den Katolska Kyrkan under 2000 år må du kanske tycka är inkonsekvent och ”hycklande”, men det är i så fall ett hyckleri jag delar med bl.a. Luther och andra reformatorer. Både Luther och Kalvin, t.ex., delade nämligen ”de fem första århundradenas konsesus”, dvs grunden till det vi idag kallar klassisk kristen tro. Det är denna tro jag vill bekänna mig till.
Postdoc Research Fellowship Proposal – Need Help
5 timmar sedan
14 kommentarer:
Du citerar mig för det först konskvent fel i din långa artikel. Jag skrev "ganska självklara och givna riktlinjer" (fetstil tillagd). För det andra tycker jag det är intressant att du erkänner att du inte kan vara helt konskvent i din uppfattning. Däremot ger din artikel intrycket av att du placerar mig i en bekväm "extremposition" med romantiska upffattningar i svart och vitt.
Jag tycker att kyrkans kanonisering av NT liksom allt annat de gjorde bör ifrågasättas. Men i detta ifrågasättande har jag dragit den slutsatsen att de får godkänt, precis som jag skrev tidigare. Utöver detta har jag dessutom en förströstan att Gud vakat över sitt ord. Jag ser varken något extremt eller romantiskt i detta påstående.
Det är likadant med kyrkans bekännelser. De bör också ifrågasättas och granskas och då utifrån de inspirerade apostoliska och profetiska Skrifterna som det enda rättesnöret.
Var välsignad!
Shalom igen David,
Den allvarligaste bristen i alla de ekumeniska bekännelserna är att de inte nämner med ett enda ord att Jesus är Davids son. Detta är ju ett allvarligt frånsteg från det bibliska evangeliet. Hela NT både börjar och slutar med att Jesus är Davids son, se Matt 1:1 och Upp 22:17 och 20. Det är ett huvudtema i det evangelium som både Petrus och Paulus predikade, se Apg 2 och Apg 13. "Och att han har uppväckt honom från de döda, så att han inte mer kommer att vända tillbaka till graven, det har han sagt med dessa ord: Jag vill ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick." (Apg 13:34) Paulus tar också med det i sin sammanfattning av evangeliet både i Rom 1:1-3 "evangeliet om hans Son, som till sin mänskliga natur föddes av Davids släkt" och i 2 Tim 2:8 "Tänk på Jesus Kristus, som är uppstånden från de döda och som har kommit av Davids släkt enligt det evangelium jag predikar."
De ekumeniska bekännelserna nämner inte med ett enda ord att Jesus är Davids son. Lägg därtill att antiskrists ande inte förnekar Jesu gudomliga sida men däremot hans mänskliga sida så kan man ana hur viktigt detta är.
Om man förtiger att Jesus är Davids son är det t ex omöjligt att förstå vad evangeliet om riket handlar om. Vi tappar det bibliska hoppet för vår tro, vilket kommer att vara ödesdigert i den yttersta tiden. Det är evangeliet om riket som ska predikas i den yttersta tiden över hela världen till ett vittnesbörd bland alla folk och sedan skall änden komma, Matt 24:14.
Det är förståeligt att Luther och Calvin med deras djupt antijudiska teologi inte såg denna brist i de ekumeniska bekännelserna. De gjorde ett bra jobb att föra kyrkan tillbaka 1000 år närmare apostlarna. Detta var ett rejält framsteg och vi är tacksamma till dem för det. Men nu måste vi gå hela vägen tillbaka till det ursprungliga apostoliska originalet som Yeshua själv stadfäste och godkände.
Det som kommer att vara ledtråden i den förkunnelsen som kommer att föregå Yeshuas återkomst är en stark och knivskarp uppmaning till bättring "Omvänd er, ty himmelriket är nära." Det kommer inte att vara ett utslätande ekumeniskt budskap om att acceptera och bejaka hela kyrkan "med alla dess fel och brister". Budskapet från himmelen kommer att upprätta den grund som lagts en gång för alla i Sion av de judiska apostlarna och profeterna, inte någon grund som lagts efteråt av kyrkan.
Detta betyder som sagt var inte att vi behöver förkasta allt som kyrkofäderna gjorde eller sa. Vi har all anledning att visa respekt för dem och det de undervisade, men absolut inte på bekostnad av sanningen i Guds ord. Vi har allt vi behöver för vår tro i de andeinspirerade Skrifterna. Kyrkofädernas förkunnelse behöver bedömas utifrån dessa skrifter. "...pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont." (1 Tess 5:21-22)
Ibland är det lättare att handskas med katolsk teologi för katoliker är mycket mer konsekventa och raka än protestanter. Katoliker t ex har inget problem med att utan omsvep hålla med om att det var biskopen i Rom som införde söndagsfirandet. Enligt deras teologi så har ju påveämbetet och kyrkan full auktoritet att göra så. Protestanter däremot med sin skenbara "sola scriptura" får problem här och blir nästan vidskepliga i sin utläggning av bibelordet för att få Bibeln att stödja deras åsikt.
Det otäcka är dock att det nu även i protestantiska kretsar och t o m i Livets Ord blir mer och mer populärt med en mer renodlad katolsk teologi där Traditionen görs jämbördig med Skriften i stället för att låta Skriften döma alla traditioner. "Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare." (Mk 7:13) Bruden kommer att renas och ordningställas för bröllop genom reningsbadet från Guds ord, inte genom att följa traditioner.
Lars,
Jag har inget intresse av att placera in dig någonstans (även om jag nog tycker att din inställning till kyrkohistorien är lite svartvit ibland), utan har istället försökt få reda på var du står. Med detta syfte har jag tolkat och kanske i vissa fall hårddragit dina resonemang och sedan givit dig möjlighet att bemöta det jag skriver. Och nu verkar det som om en bild börjar växa fram.
Du tycker att NT:s kanon kan och bör ifrågasättas, men efter att detta har gjorts av dig finner du ändå att kyrkofädernas arbete här får ”godkänt”. Ja, ärligt talat tycker jag nog att en sådan lösning är lite bekväm. Frågan blir nämligen vilken auktoritet du utgår ifrån när du gör din bedömning. Vilka kriterier använder du? Vems bedömningsförmåga är auktoritativ och på vilka grunder kan detta hävdas?
Jag vill inte försöka framställa min egen syn som helt oproblematisk, men däremot ser jag inte det nödvändigtvis som inkonsekvent att erkänna kyrkofädernas auktoritet på vissa punkter om än inte på alla.
Det handlar nämligen om vad som utgör grunden för vår tro. Någonstans ifrån måste man nämligen utgå. Man måste ta ett avstamp. Man måste sätta ned foten och förbehållslöst säga: ”jag tror på detta”. För mig är denna grund den kristna kanon, som vi har den idag. Och för att kunna erkänna Nya Testamentets auktoritet måste jag erkänna auktoriteten hos dem som stadfäste det. Det följer med paketet, så att säga. Om kyrkofädernas arbete här kan ifrågasättas, betyder det att NT:s utformning kan ifrågasättas, och om NT:s utformning kan ifrågasättas är ju denna skriftsamling inte längre auktoritativ. Din metod hamnar i ett cirkelresonemang, är jag rädd, där du själv tillsynes slutligen hamnar som högsta auktoritet. Det är ju din (eller någon annans) förmåga att bedöma, ”känna i anden”, analysera, eller hur man nu vill uttrycka det som då blir den slutliga auktoritet vi har att luta oss på.
Jag har valt att tro att Gud vakat över sitt ord och att kyrkofäderna fick nåd att utföra sin uppgift när de stadfäste NT:s kanon. Därför kan jag tro att dessa skrifter är inspirerade av Gud, och det är inget som är öppet för ifrågasättande eller individualistisk ”prövning” av kristna som lever två millennia senare. Kanon är given. Guds församling tog emot den. Det räcker för mig.
När det gäller trosbekännelserna anser jag, som jag skrev, att de ytterst drar sin auktoritet från skrifterna, men också att de är en del av det försvar för det sanna evangeliet som den tidiga kristna kyrkan formulerade med den helige Andes hjälp under tider av svåra stridigheter och förföljelse. Därför är de dyrbara.
Detta var ett svar på ditt första inlägg.
Ditt andra inlägg är intressant och där håller jag med dig om mycket. Kyrkofädernas sviktande förståelse för betydelsen av det judiska folket och den kristna trons judiska grund är en allvarlig brist hos dem som skapar svåra problem för församlingen längre fram. Den radikala ersättningsteologin, som började utformas så tidigt som under det andra århundradet, har enligt mig haft katastrofala effekter på församlingens utveckling, och det är min personliga övertygelse (som jag också tror kan visas historiskt) att den grekiska filosofin bär ett stort ansvar för denna typ av teologis framväxt.
Jag menar därför inte att trosbekännelserna är fullkomliga och tar upp alla viktiga aspekter av en sund teologi, men mycket av grunden får de med. De är ju en produkt av kyrkans erfarenheter upp till denna punkt och har framförallt till syfte att fungera som ett skydd mot villoläror som församlingen dittills hade konfronterats med.
De kyrkopolitiska aspekterna vill jag inte gå in på, men om du tror att Livets Ord undervisar att Traditionen är jämbördig med Skriften, så kan jag lugna dig med beskedet att så inte är fallet. Åtminstone inte när jag var där senast :-)
Detta får bli mitt sista inlägg i denna debatt. Jag tackar för ett trevligt och intressant samtal och önskar dig Guds välsignelse under det nya året.
Tack David,
Du skriver:
"Jag har valt att tro att Gud vakat över sitt ord och att kyrkofäderna fick nåd att utföra sin uppgift när de stadfäste NT:s kanon. Därför kan jag tro att dessa skrifter är inspirerade av Gud, och det är inget som är öppet för ifrågasättande eller individualistisk ”prövning” av kristna som lever två millennia senare. Kanon är given. Guds församling tog emot den. Det räcker för mig."
Jag har exkat samma uppfattning. Om du fått ut något annat av mitt skrivande så är det antingen en missuppfattning eller också har jag uttryckt mig fel. Jag har inte min subjektiva bedömning som yttersta auktoritet på något sätt.
Håller också med dig väldigt mycket om vad du skriver här angående kyrkofäderna. Glädjande att du ser deras brister när det gäller det judiska arvet och vad detta lett till. Det är ju i första hand detta som hela den här debatten handlar om.
Vad du sedan menar med den kristna kanon vet jag inte. Men min tro vilar på det fundament som de inspirerade skrifterna, både det s k GT och NT, utgör. Det räcker. Ingenting annat behövs enligt min mening och vi får heller inte jämställa något annat med dem. Sola Scriptura på riktigt allstå. Tryggare grund att sätta ner båda fötterna på kan man inte ha.
När det gäller Livets Ord så går jag enbart efter vad som stod i deras senaste Missionsmagazin. Jag vet inte när du var där sist. Saker förändras ju ganska snabbt där numera så du kanske behöver kolla. :-)
Var välsignad!
Jag skrev en kommentar tidigare idag. Kom den inte fram?
Kristina
Hej Kristina och välkommen.
Jag har tyvärr inte sett ngt inlägg från dig. Jag har märkt att kommentarer på Blogger inte alltid sparas första gången, så det är bra att alltid ha texten i ett separat dokument så att man kan prova igen.
När en text kommer fram som säger "din kommentar har sparats och väntar nu på moderering" el. dyl. så ska det ha fungerat.
Prova gärna igen.
"De ekumeniska bekännelserna nämner inte med ett enda ord att Jesus är Davids son."
Fast vi bekänner att "vi tror på Jesus Kristus", det är väl just innebörden av att Jesus är kung Davids son? Jesus är knappast "son" till David i samma bemärkelse som han är son till Maria eller, för den delen, Guds son.
Kanske trosbekännelsen hellre löd: "Vi tror på Jesus Kristus, Guds son, Marias son, Davids son, människoson..." Nej tack.
För övrigt, tack för intressanta inlägg från båda parter!
Mvh
Ett kardinalfel i alla trosbekännelserna är att man proklamerar att man tror på Jesus Kristus utan att definiera vad Kristus betyder. Bibeln säger: "Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud." (1 Joh 5:1) Här förutsätts det ju då att man måste veta vad ordet Kristus betyder. Bekännelserna tar det för givet. Kristus blir bara ett religiöst ord utan förklarad innebörd.
Definitionen av begreppet Kristus finns ju i första hand i Tenach (GT) inte i de apostoliska skrifterna (NT). Apostlarna sa: "Den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret." (Joh 1:45) Det är omöjligt att definiera begreppet Messias utanför löftena till David och Israel. Men eftersom kyrkofäderna skapade en religion skiljd från det judiska folket förbigås därför definitionen med tystnad i alla bekännelserna. Daniel Juster, en av ledarna för Towards Jerusalem Council II, förklarade nyligen för mig att man nu håller på att arbeta fram en messiansk version av den apostoliska trosbekännelsen där man bryter denna tystnad. Det är ju ett intressant projekt.
Luther talade om att kyrkan befunnit sig i "den babyloniska fångenskapen" i tusen år. Sanningen är ju den att alltsedan evangeliet lämnade Jerusalem och det judiska folket har det befunnit sig i förskingringen ute bland nationerna. Babylon betyder förvirring. Det är inte förrän vi hittar tillbaka igen till den grund som lagts en gång för alla i Jerusalem och hedningar som kommit till tro på Messias finner sin rätta plats i relation till det enda gudsfolk Bibeln talar, som förvirringen upphör. Pusselbitarna faller på plats och Bibeln blir en enda bok från pärm till pärm utan motsägelser eller bortförklaringar. Det är en revolutionerande och fantastisk upptäckt och det är dit vi måste komma.
Gud har inte två olika folk: kyrkan och Israel, utan bara ett. Kyrkofäderna såg också i stort sett bara ett enda folk: det var kyrkan i stället för judarna. Kyrkan blev det nya Israel. De ekumeniska bekännelserna kan inte utgöra någon kanon eller vara grunden för den sanna tron. Det måste Bibeln själv göra.
Efter reformationen började bibelläsare upptäcka att Gud också har en plan för det fysiska Israel och så blev det två gudsfolk inom den teologin. Det var visserligen ett steg på rätt väg tillbaka med denna teologi håller ändå inte. Det finns ju bara ett äkta olivträd. Och det trädet kära vänner är inte kyrkan utan det träd som kom genom Abraham, Isak och Jakob! Vi hedningar är av nåd inympade i det trädet och ärver löftena tillsammans med Israel. Det är de glada nyheterna som apostlarna predikade. Livets Ords israelengagemang prisar vi Gud för men man måste gå hela vägen nu och komma rätt här!
Det är tragiskt när den teologiska tidsskriften Keryx har som illustration på framsidan till ett temanummer om vem Jesus är en målning där han är avbildad som en grekisk ikon. Vilken tavla i dubbel bemärkelse! Tydligare än så kan knappast identitestförfalskningen illustreras. Men så snett blir det när man nu saliggör klassisk kristen teologi som den rätta ledstjärnan i stället för att fortsätta rannsakandet av Skrifterna under Andens ledning i den upprättelse som fortfarande pågår. Undervisningen om tron på 80-talet var förvisso inte det sista ordet från himmelen! Vi kan inte slå läger runt den uppenbarelsen och sedan bara titta bakåt. Tåget går vidare mot målet. Vi ska inte automatiskt förkasta allt som funnits i 1900 år. Men det viktiga är att det inte kan utgöra grunden eller vara den avgörande ledstjärnan för oss som man nu gör gällande för då kommer vi att missa målet.
Jag avslutar också härmed debatterandet för denna gång. Tack David, Petter och Henrik! Gud välsigne er!
Angående Skriftens Kanon så bygger ju hela tanken med Kanon på att Gud Allsmäktig själv
inspirerade varje ord i denna Skrift (läs böcker), när Han såg till att de blev till. Allt för att i slutänden, vi som läsare ska kunna ta emot det som ett ord från Gud själv, ett Ord som Gud själv står för.
Detta är ju hela iden med Kanon.
Kanon som betyder "i linje med" eller likn., syftar alltså på att de böcker som ingår i Kanon, alla talar samma språk, dvs Guds språk.
I det ljuset så blir det inte så avgörande HUR denna Kanon uppstod. Om det skulle vara så att kanoniseringsgruppen tog bort för mycket, eller släppte igenom för mycket så skulle ju Gud själv ha fumlat med fingrarna.
Han skrev alltså en bok, som "råkade" försvinna på vägen.
Då har ju plötsligt Gud tappat sin allsmakt.
Det är alltså inget problem vem som kanoniserade eller hur.
David, din genomgång på fem punkter om kanoniseringsprocessens metodik är förmodligen hämtad ur någon teologiskt litteratur. Den beskriver den troliga process som rent tekniskt förekommit. Men teologin missar som vanligt poängen och förbiser den avgörande punkten. Om Gud velat, så kunde han ju ha använt en elektrisk skrivmaskin och matat ut sin Kanon (extrem-exemplet). För det är ju ändå Gud som ser till att Hans ord når läsekretsen.
Tord Ivarsson
” Men teologin missar som vanligt poängen och förbiser den avgörande punkten. Om Gud velat, så kunde han ju ha använt en elektrisk skrivmaskin och matat ut sin Kanon (extrem-exemplet). För det är ju ändå Gud som ser till att Hans ord når läsekretsen.”
Tord, jag tror du kanske missar grundfrågan i debatten. Du utgår ju från att det som ska bevisas är självklart – nämligen kanons utformning - men på vilka grunder kan du göra det? Gud hade ju naturligtvis kunnat leverera kanon i ett färdigt paket från himlen inslaget i marsipan om han hade velat, eftersom han är allsmäktig. Då hade det inte rått ngt tvivel om vilka skrifter som ingick.
Men nu är ju poängen den att så INTE skedde, utan att de av Gud inspirerade skrifterna författades tillsammans med en massa andra skrifter. Det var sedan i och genom församlingen de inspirerade skrifterna valdes ut från mängden och erkändes genom den process jag har beskrivit ovan. Därför hävdar jag att om man erkänner den kanon vi har idag så erkänner man implicit också den process genom vilken den kom till, inklusive de kyrkomöten som beslutade om kanons slutgiltiga form. Man kan inte både ha kakan och äta upp den. Antingen erkänner man kyrkofädernas auktoritet när de beslutade i denna fråga, eller också måste vi öppna frågan om kanons slutgiltiga form för individualistisk prövning.
Det senare alternativet är helt klart ett alternativ, och det finns många som menar att kanons utformning både kan och bör ifrågasättas, eftersom man inte vill lita på att kyrkofäderna fick till det rätt. En sådan hållning kan jag respektera, eftersom den är konsekvent och ärlig. Men att hävda att kanons utformning absolut inte får ifrågasättas – dvs att a priori hålla fast vid att (när det gäller NT) alla 27 skrifterna är inspirerade av Gud och inga andra (tex Tomasevangeliet) hör hemma i NT, samtidigt som man förnekar auktoriteten hos de som bestämde att så skulle vara fallet är inte ärligt och dessutom intellektuellt ohållbart.
Utgångspunkten med tanken på en 'Kanon' är ju att det finns en gudomligt inspirerad grupp litteratur, som denne Gud inspirerat några av sina profeter/apostlar/andra till att skriva ner, varigenom Gud vill kommunicera med oss.
Om nu sammanstälnningen av dessa texter falerar, och några icke autentiska böcker kommer med, eller att någon gudomligt inspirerad bok av misstag faller bort, så har ju Gud själv misslyckats med att leverera sitt budskap. Och då har vi ingen allsmäktig Gud längre.
Så Kanon-begreppet i sig självt förutsätter att texterna når sina adressater.
Och Gud "leder konungars hjärtan såsom vattenbäckar"; Han använder medvetna och icke medvetna agenter för sina syften.
Sett i det ljuset så tycker jag inte man behöver tillskriva kanoniserings-kommissionen någon speciell egen autoritet. I så fall borde själva språkröret/författaren åtnjuta en större sådan autoritet, så att t.ex. när Paulus skrev ner en inköpslista till sin andlige son Timoteus, då han sänder denne till marknaden för att köpa en bit mat, skulle denna text också få status av 'helig text'. Paulus skrev den.
Tord Ivarsson
”Sett i det ljuset så tycker jag inte man behöver tillskriva kanoniserings-kommissionen någon speciell egen autoritet. I så fall borde själva språkröret/författaren åtnjuta en större sådan autoritet, så att t.ex. när Paulus skrev ner en inköpslista till sin andlige son Timoteus, då han sänder denne till marknaden för att köpa en bit mat, skulle denna text också få status av 'helig text'. Paulus skrev den.”
Men här menar då jag att auktoriteten är kopplad till uppgiften. Naturligtvis var inte allt Paulus gjorde eller sade inspirerat av Gud, och detsamma gäller naturligtvis (i långt högre grad) kyrkofäderna.
Det jag vänder mig emot är att du talar om kanon som om den vore ett självklart faktum, och resonerar som så att ”eftersom vi har dessa böcker idag, är det ett bevis på att det är just dessa böcker som Gud har inspirerat, eftersom Gud har vakat över sitt ord”. Det där är bara en bekväm (och dessutom cirkulär) konstruktion, för att man ska slippa syna sina egna skäl till varför man faktiskt accepterar dessa skrifter som inspirerade av Gud.
Och det håller inte. Vi har massor av andra skrifter bevarade från samma tid som NT:s skrifter författades, och historien har producerat flera förslag på alternativa kanon, tex Marcions kanon från 150-talet som bara inkluderade Lukas evangelium och Pauli skrifter. Gud kan ju fortfarande ”ha bevarat sitt Ord” även om kyrkan sammanställt skrifterna fel, på samma sätt som de gjort fel i snart sagt all annat, eller hur? Kanske även den äkta kanon är en av de saker som ska ”upprättas” i den sista tiden? Jag raljerar inte; det här är legitima frågor.
Det enda som nämligen ger auktoritet till den kanon vi har idag att det är den kanon som kyrkan accepterade och fastställde. Men kyrkan är ju ett skökosystem, så varför ska vi lita på just deras beslut? Varför har vi inte rätt att läsa igenom alla evangelier och skrifter från denna tid och själva avgöra vilka som är inspirerade eller inte? Vi kan ju inte bara lita på hävd och tradition och på vad ”de flesta” anser stämma, eller hur? Om tex den nicaeanska trosbekännelsen kan ifrågasättas, varför då inte detta?
Du skriver: ”Utgångspunkten med tanken på en 'Kanon' är ju att det finns en gudomligt inspirerad grupp litteratur, som denne Gud inspirerat några av sina profeter/apostlar/andra till att skriva ner, varigenom Gud vill kommunicera med oss. Om nu sammanstälnningen av dessa texter falerar, och några icke autentiska böcker kommer med, eller att någon gudomligt inspirerad bok av misstag faller bort, så har ju Gud själv misslyckats med att leverera sitt budskap. Och då har vi ingen allsmäktig Gud längre. Så Kanon-begreppet i sig självt förutsätter att texterna når sina adressater.”
Också detta visar att du antar en hel del på förhand. Du antar att Gud överhuvudtaget ville att en nytestamentlig kanon skulle fastställas. Men hur vet du det, om du bara ska utgå från skrifterna? Det finns ju inget implicit i skrifterna som säger att just de ska utses till helig skrift och dessutom ses som en enhet. Det var något kyrkan om fram till och beslutade.
Ditt resonemang är anakronistiskt, tyvärr. Om du förnekar församlingens auktoritet att, under den helige Andes ledning, välja ut och fastställa de skrifter som senare ska ingå i vad som anses vara en kanon inspirerad av Gud, måste du förflytta dig själv till tiden innan allt detta skedde, och utgå därifrån. Och då är inget självklart. Inte vilka skrifter som ska ingå, och inte ens det faktum att en kanon ska skapas.
Jag är definitivt öppen för individuell prövning av vilka skrifter som ska anses ingå i Kanon.
Men min argumentation visar att det finns ytterligare aspekter på tanken att Guds eget Ord skulle ha tappats bort på vägen. Och det inbegriper Guds egen natur.
Men Guds Ord bevisar sig ju först och främst självt genom sin kraft.
Sedan medger du ju själv att Kanon i stort sett varit tämligen stabil långt innan kyrkomötena fastställde dem. Det har kanske mest handlat om gränsdragningar i det sistnämnda fallet.
Intressant är ju också att GT:s kanon fastställts av Yeshua-fientliga rabbiner, och denna kanon är lika accepterad i kyrkan.
Mvh Tord Ivarsson
Nej, jag menar absolut inte att biskoparna vid kyrkomötena godtyckligt valde bland tusentals skrifter och bestämde vilka som skulle ingå i kanon; det är helt korrekt. Kanon föddes fram av Kristi kropp och en kärna av skrifter etablerades ganska snabbt. Kyrkomötenas beslut handlade, som du skriver, om gränsdragningar. Min argumentation har gått ut på att om man menar att kanons utformning, som vi har den idag, är auktoritativ och inte är öppen för individuell prövning, så måste man någonstans ändå erkänna auktoriteten hos dem som drog de slutgiltiga gränserna och bestämde att så skulle vara fallet. I alla fall om man vill vara någorlunda konsekvent i sina resonemang.
Men nu har ju du klargjort att du menar att kanon ÄR öppen för individuell prövning och då har jag inget att invända, åtminstone inte när det gäller det ovanstående . Sedan kan man ju alltid börja diskutera vilka andra konsekvenser en sådan inställning får. Vad ska vi tex utgå ifrån när vi gör vår ”individualistiska prövning” av Skriften? Vilken måttstock använder vi för att mäta måttstocken? Våra egna upplevelser och erfarenheter? Vissa skrifter som är mer auktoritativa än andra, dvs en ”kanon inom kanon”?
Personligen menar jag att en sådan inställning riskerar att öppna upp för en relativisering av den kristna tron; ändrar vi sammansättningen av kanon med en enda bok påverkas ju hela vår teologi. Varför jag inte kan acceptera någon individualistisk prövning av kanons utformning. Varför jag måste acceptera kyrkofädernas auktoritet när de fastställde kanons utformning. Men detta är frågor jag förhoppningsvis kan återkomma till.
När det gäller GT:s kanon så finns det olika teorier om hur den kom till och om hur den accepterades av kyrkan. Jag hinner inte gå in på detta, men för ett intressant perspektiv kan jag rekommendera Peter Stuhlmachers ”How to do Biblical Theology”.
Av tidsmässiga skäl får detta bli mitt sista inlägg i denna tråd. Tack för samtalet!
Skicka en kommentar